Att vänta på något gott
Text: Ellinor Lennermo
Om några dagar fyller Göteborg 400 år.
Förmodligen ingenting som får en skaraborgare, med sin nära tusenåriga domkyrka, att höja på ögonbrynen. Men likväl en jubilar. Inte illa pinkat och definitivt värdig ett göteborgskalas fyrahundra gånger om.
Men konsten att vara i tid är en konst som inte bemästras av alla.
Min farmor till exempel.
Till julmiddagen kommer hela släkten alltid minst en halvtimme efter utsatt tid eftersom vi vet att det annars finns en påtaglig risk att få sitta och vänta med julklappskassarna i den slaskdränkta trappuppgången. Detta samtidigt som farmor lugnt flanerar omkring bland närbutikens hyllplan i jakt på julmust, som hon kom på behövde inhandlas i sista minuten.
Som barn kunde jag inte förstå hur hon aldrig lyckades ta sig någonstans i tid. När folk kommenterade min egna sena ankomst kontrade jag alltid genom att säga ”Om du tycker att det här är illa borde du träffar min farmor”.
Göteborg är, likt min farmor, inte heller känd för sin tidspessimism. Då tänker jag inte i första hand på italienska spårvagnar, det försenade karlatornsbygget eller den aldrig nog omdebatterade Västlänken.
Tankarna vandrar istället till mer högtidliga tillfällen, närmare bestämt stadens hundraårsfiranden. För inte har det väl undgått någon att stora delar av det sedan länge planerade kalaset har skjutits på framtiden?
Den som kan sin göteborgshistoria vet också att precis samma sak skedde för hundra år sedan, då jubileumsutställningen och firande av stadens 300-årsdag flyttades fram till 1923.
En hundring är med andra ord inte densamma i Göteborg som i resten av landet. Här adderas det en tvåa naturligt.
Förseningar i de göteborgska sekelfirandena har helt enkelt blivit till en tradition i sig. Och kanske är detta inte en helt dum marknadsföringsstrategi? När man inte kan konkurrera med gamla anrika städer som Sigtuna eller Lund ska man väl ändå få ha någonting som gör att man sticker ut?
Göteborgarna får hantera det på samma sätt som vi hanterar en försenad middag hos en farmor. Antingen står man och stampar irriterat i den slaskdränkta trappuppgången eller så stannar man hemma en extra halvtimme och inväntar ett hejdundrande kalas.
För visst ska det bli ett hejdundrande kalas. Om två år alltså.
Och visst ska ungarna ha julmust!