Text och foto: Linnéa Hjortstam

---

Jan Schmidt sitter med en karta utbredd framför sig i sin lägenhet på Styrmansgatan i Majorna. Han läser en kulturprojektledarutbildning på Kulturverkstan i Lagerhuset och ska på en sex veckor lång praktik. Målet är att komma så långt bort från Göteborg som möjligt. USA? Ja. New York? Nej. Då kan han lika gärna åka längre. San Francisco? Han googlar – “Internship, culture, San Francisco”. I svarsrutan kommer Queer Culture Centre upp.

“Queer Cultural Center promotes social justice and the artistic and financial development of queer art and culture.” står det på hemsidan.

– Och så fick jag praktik där. Kanske dumt att säga praktik egentligen men jag fick hjälpa till att ställa iordning deras öppningsutställning för The National Queer Arts Festival, berättar Jan med ett leende.

Detta är 15 år sedan. Vad han inte visste då var att resan till San Francisco kom att bli startskottet för Göteborgs första HBTQI-festival, som då hette HBT-GBG.

Jan, 55, slår sig ner på en av parkbänkarna på Järntorget, under körsbärsträden vars puderrosa blad tyngs av regnet och klistrar sig mot de fuktiga gatstenarna. Två äldre damer med gåstavar står och pratar med varandra, på behörigt avstånd. Ett ungdomsgäng springer över torget för att hinna med elvan och en av dem tappar nästan sin regnbågstygkasse. På en balkong ovanför Bishops Arms tänder en kvinna en cigarett. Från parkbänken kan man skymta Pustervik med dess nedsläckta neonskylt – en plats som kom att bli viktig för både Jan och HBT-GBG.

Under sin tid i San Francisco bor Jan i Castro-distriktet, en stadsdel med stor betydelse för HBTQI-rörelsen, sedan 50-talet och framåt. Jan beskriver det som en fristad för hela den queera människan och bristen på det synliga HBTQI-livet i Göteborg blir då extra tydlig.

– I min värld, på den tiden, var ju 80 procent av befolkningen i Castro HBT-personer. Jag hade aldrig varit i den situationen och kunde inte föreställa mig effekten det hade på mig. Att befinna sig i ett sammanhang där man själv plötsligt är normen var ju ofantligt omvälvande. Det var så självklart och då tänkte jag, “herregud vad är det vi håller på med här i Sverige?”, det finns ju ingenting av HBTQ-liv, berättar han.

Efter praktiken på Queer Culture Center återvänder Jan till Göteborg och ställer sig frågan igen. Vad håller vi på med?

– När jag kom hem därifrån var jag inspirerad. Planen var dock aldrig att starta en Pride, utan jag ville hitta en arena att erbjuda människor som har erfarenhet av att växa upp som HBTQ-person, att använda den erfarenheten i sin konstnärliga gärning oreflekterat från ett hetronormativt och hetrosexuellt samhälle.

Han kontaktar Hellen Smitterberg, dåvarande konstnärlig ledare på Pustervik, för att se om han kan få göra sin slutpraktik på tjugo veckor där. Hon nappar direkt på Jans idé. Det fanns en förhistoria och tankar om ett arrangemang och Jan kan ta vid på ett redan påbörjat arbete.

”HBTQ måste få ta plats, inte för att upplysa en straight publik
utan för att HBTQ-personer själva ska kunna
känna igen sig i det som gestaltas, av dem för dem”

– Jan Schmidt

Efter det går allting väldigt snabbt. Göteborgs stadsteater, Blå stället, Världskulturmuseet och Röhsska museet ansluter sig. Det offentliga och icke-kommersiella rummet öppnas upp och det som från början skulle vara ett mindre arrangemang blir större än vad Jan hade föreställt sig.

– Stadsteatern, Röhsska och Blå stället drevs och förestods då av människor som själva var inom HBTQ, så det fanns ett personligt engagemang och en vilja att göra någonting. Den drivkraften ville jag förlösa och få fram. HBTQ måste få ta plats, inte för att upplysa en straight publik utan för att HBTQ-personer själva ska kunna känna igen sig i det som gestaltas, av dem för dem. Inte för att det fanns ett motstånd men det var inget som drevs. Men just då fanns det en klick med chefer som kunde påverka sina egna verksamheter och fick en hävstång i detta.

Det är de första dagarna i juni 2007 och körsbärsträden på Järntorget har skiftat från lätt rosa till gröna. Även flaggorna längs avenyn har ändrat färg och genom Göteborg rullar spårvagnar med ny reklam. HBT-GBG invigs med full kraft på Världskulturmuseet. Jan kommer av någon anledning lite sent till invigningsgalan men han letar sig fram genom folkmassan och tar plats bredvid två äldre kvinnor. Det är nedsläckt i lokalen men strålkastare färgar väggarna röda, gula, blåa och lila. Konferencieren tar de tusen besökarna genom föreställningen och när allt är över vänder sig de två kvinnorna mot Jan med fuktiga ögon.

– Detta trodde vi aldrig att vi skulle få uppleva under vår livstid.

Jan blickar ut över Järntorget.

– Och det var ju, ja…

Han stryker bort ett blomblad från jeansen.

– …större än så blir det liksom inte.

Mellan den första och tredje juni hölls seminarier och konstutställningar på Göteborgs olika kulturscener. RFSL Göteborg och Göteborg Bear Club var några av de organisationer som huserade på festivalområdet som då bestod av två tält på Järntorget. Jan pekar upp mot en av balkongerna.

– Inte den där kvinnan står och röker, men från den ovanför har jag för mig att det hängde en prideflagga. Flaggningen är ju en ren mekanisk synlighet och det är skitviktigt.

Tio år senare. Alva Flodwall, 17, står tillsammans med sina vänner på Alingsås tågstation. Hon har på sig svarta, tajta jeans, en vit Adidas-t-shirt, Nike air max och en Kånkenryggsäck. De svarta jeansen var kanske ett dåligt val. Solen bränner på hennes ben, trots att klockan bara är morgon.

– Tåg mot Göteborg inkommer strax till spår ett, ropar rösten från
högtalarna.

Redan på tåget märker hon av det. Finklädda resenärer kliver på i Västra Bodarne, Lerum, Partille. Vagnarna fylls av glitter, paljetter, flaggor.

– Jag var pirrig, nervös och kände mig nästan spyfärdig. Jag tänkte nu, NU händer det. Min debut in i gayvärlden, här kommer jag! säger Alva och höjer armarna i luften.

”Det blir en stark samhörighet och man känner det tysta förståelsen.
Kan ni så kan jag, och kan jag så kan någon annan”

– Alva Flodwall

De går mot uppsamlingsplatsen, kajen vid casinot och Göteborgsoperan om Alva minns rätt. Hennes geografiska kunskaper och lokalsinne tenderar att svika, dessutom är dagen lite suddig i kanterna.

– Hela dagen är lite som en riktigt bra fylla. Man vaknar upp dagen efter och tänker vad hände ens? Jag vet liksom inte var jag har varit och vad jag har gjort, säger hon och skrattar.

”Ingenting fattas mig idag” Alva Flodwall var på din första pride i Göteborg 2017

Innan paraden kan ge sig av är det en del förberedelser med vagnar och stora sällskap som ska ta plats. Men Alva väntar tålmodigt, trots att hon egentligen var redo att börja gå sekunden hon kom dit.

– Man blir så upprymd av alla andra också. Folk går där och man vet det finns människor som har råkat ut för betydligt mycket värre saker än vad jag har, på grund av sin identitet oavsett vad den är. Det blir en stark samhörighet och man känner det tysta förståelsen. Kan ni så kan jag, och kan jag så kan någon annan, säger hon och fortsätter:

– Pridemånaden är en tid där man tänker mycket på orättvisor, vad som behöver bli bättre och vad som har blivit bättre. Vår historia. Men just paraden är för nöjes skull, där är vi för att ha kul.

Alva, som idag är 21 år, är född i Göteborg och uppväxt i Alingsås, en stad med ungefär 25 000 invånare. Under sin uppväxt kände hon inte till någon annan i stan, i hennes klass eller på skolan som hon kunde dela sina erfarenheter med, och hon kunde ofta känna sig ensam i sin identitet.

– Innan jag åkte på min första Pride var jag omgiven av hetrosexuella cis-personer. Och då föll jag lätt in i att Pride inte var viktigt för mig, för jag är en del av dem. Man trycker undan vissa delar hos en själv för att passa in i vänskapskretsarna man har utanför Pride, särskilt om man är från en mindre stad som jag är och är ganska ung. Då är det inte så många som kan dela den erfarenheten med en. Men när jag kom till Pride kände jag att detta är viktigt för mig.

På hennes väggar i två rum och kök-lägenheten med en knallrosa trappuppgång hänger blandad konst. Vissa tavlor har hon målat själv, andra är inköpta. Det egna består till största del av porträtt och hon säger att kreativiteten kommer på natten. Ironin går att ana. Hon tar fram en kaffekopp med tulpaner på. Ingen av kopparna matchar.

– Du får välja kopp själv, det är halva grejen. Och jag har ingen Oatly, bara vanlig röd mjölk, med extra lång hållbarhet. Så osexigt med extra lång hållbarhet, men vad ska man göra?

HBT-GBG utvecklas i snabbt efter första festivalen 2007. Hösten 2007 bildas det som idag är West Pride och 2010 genomförs den första regnbågsparaden. Året efter, 2011 läggs Q för queer till och festivalen byter namn till HBTQ-festivalen för att vara med inkluderande, och år efter år utvidgas festivalområdet. År 2013 byter festivalen återigen namn, till West Pride och år 2018, när den stora europeiska festivalen Euro Pride hålls i Göteborg blir regnbågsparaden Pride parade och regnbågsparken Pride park. För att bli mer internationell sker namnbytena. År 2019 genomför SOM-institutet en undersökning som visar att 90 procent av göteborgarna upplever att Pride bidrar till ett mer öppet samhällsklimat. Alva så väl som Jan är övertygad om att Pride är viktigt för staden och för invånarnas hälsa.

– Det blir ett sammanhang och ett synliggörande. Och man kan känna att man tillhör någonting som är större än en själv. Annars är det lätt att man känner sig och blir väldigt ensam, säger Alva.

I takt med att Pride växer ansluter sig fler företag, partier, organisationer och myndigheter. Tasso Stafilidis har arbetat med festivalen sedan 2009 då han blev festivalchef och har nyligen lämnat uppdraget som ordförande för West Pride. För att få medverka som företag, organisation och så vidare under West Pride sätts särskilda krav.

– Det handlar om att förändra attityder, att bidra till att öka kunskapen och försöka jobba med så inkluderade metoder som möjligt. Man måste utbilda sin personal så att alla får en grundläggande HBTQI-utbildning och samtidigt måste man också förstå vad man står bakom för att aktivt motverka pink washing, säger Tasso Stafilidis.

Däremot ställer sig Alva frågande till vissa partiers medverkan och tycker att de som ständigt kämpar för HBTQI-rättigheter ska få delta, men inte de partier som enligt henne “trycker på nej-knappen”. Enligt Tasso Stafilidis finns även särskilda krav för partier som vill ha tältplats eller delta i paraden. När ett parti utreds går verksamhetschefen in och tittar på beslut fattade på lokal, regional och nationell nivå. Om beslut då strider mot HBTQI-rättigheter och festivalens värdegrund tillåts inte paritet att medverka.

Jans arbete 2007 gav ringar på vattnet och om några månader är det återigen dags för Pridefestivalen att färga Göteborg. Alva längtar efter det som för henne är en stor energikälla.

– Det är väldigt… bekräftande. Jag känner mig så sedd.