Text: Johanna Blomberg

---

Den efterlängtade värmen är på besök i Göteborg men de mörka åskmolnen gömmer sig bakom hustaken. I helgen var parkerna fyllda med vin-glada ungdomar och uteserveringarna som hade solläge var fullsmockade. Köerna sträckte sig långa till Systembolaget och deras stammisar satt på bänkarna utanför och njöt av förmiddagens första långburk.

På 60-talet var Lars i tjugoårsåldern och alkoholen hade inte en självklar plats i hans eller många andras liv. Tillgången på alkohol var markant lägre jämfört med idag. Staden hade såklart restauranger, några fåtal pubar i olika områden men de nu populära långgatorna var områden som bara de modiga rörde sig kring. Det fanns caféer, i regel lite finare och bättre på Avenyn och de klassiska som än idag finns kvar på Haga Nygata. Men Lars menar på att ställena då var mer städade och tanken på att du kunde dricka en öl på vilket fik eller vilken pizzeria som helst var otänkbart.

– Alkohol förekom inte så mycket i mina kretsar, både för att det var svårt att få tag på men också för att det inte var så jag och mina vänner umgicks.

De drack på fester några gånger per år och tog en enstaka öl när det var något litet som skulle firas.

– Min bild av alkohol blev rätt fort romantiserad, eller mer sofistikerad. Det var spännande och svårtillgängligt och så hade jag aldrig sett de negativa konsekvenserna.

Lars hade sin alkoholdebut i 15-årsåldern. Hans goda vän, en favoritfarbror, jobbade nere i hamnen. Efter andra världskriget expanderade hamnen och utbyggnationer skedde på Hisingen. Hamnen erbjöd jobbmöjligheter, många studenter och personer utan utbildning kom dit och fick ett jobb på dagen. Arbetarna kom, jobbade ett tag ock åkte sedan vidare. Vad Lars kommer ihåg så drack hans favoritfarbror och hans arbetskamrater ofta nere i hamnen. Det fanns inte mycket alkohol i Lars hem men han hade testat någon sötsliskig soppa tidigare. En gång fick han, tillsammans med farbrorn åka med båten över till Fredrikshamn. Där fick han gå på pub och testa snaps.

– Även fast det var en tidig start så började inte problemen då, jag hade ju en sofistikerad bild av alkohol. Det tillhörde inte vardagen och det fanns ingen vana av att dricka. Så var det för mig tills övre 40-årsåldern.

Lars har en bok med sig. Den skiljer sig från de andra böckerna som finns inom den nyktra gemenskapen, här finns inget prat om någon större makt eller en genomgång om hur 12-stegsprogrammet går till. Leva nykter är en samling tips och metoder från alkoholister till alkoholister, hur man lever sitt liv nyktert. Lars bläddrar lite snabbt igenom boken och visar upp de olika kapitlen. På lite olika platser i boken skymtar överstrykningar och markerade stycken.

Hanna flyttade till Göteborg för åtta år sedan och hade sin alkoholdebut, liksom Lars, och många andra i tonåren.

– När jag tittar tillbaka på mitt 15-åriga jag så hade jag väldigt kul med alkoholen. Jag blev modigare, roligare och kunde göra mer galna grejer helt ansvarsbefriat.

Hon blev ofta fullast och brydde sig inte om att hon då och då fick minnesluckor. Hanna jobbade extra inom restaurangbranschen och flyttade efter studenten till Paris. Där hade hon kvar mentaliteten av att det är normalt att dricka på vardagar och hon trivdes i den romantiserade bilden av att man drack vin till alla måltider. 

– Jag tror att det var jag som sökte mig till de sammanhangen och inte tvärt om. Jag tyckte om det och jag gillade vem jag var.

Hon var ung och kunde sköta sitt liv, hade vänner och kom alltid i tid till jobbet, oavsett om hon var bakfull eller inte. Redan då kunde hon och hennes vänner prata om alkoholproblem, både deras egna och generellt.

– Vi som drack lika mycket kunde skämta om ”att visst har vi lite problem med alkoholen ändå?”

De diskuterade om det var normalt att dricka varje dag, om någon kom ihåg när de senast hade en nykter helg.

– Vi tänkte att detta inte var ett problem egentligen, utan att det var en del av det unga glatta livet vi levde. Jag såg inte det sjuka jag höll på med.

Till en början drack hon aldrig ensam. Det hände inte förrän de sista aktiva åren. Alkoholen gav gemenskap och det dracks bara i goda vänners lag. Hanna föreslog ofta en trevlig afterwork eller ville dricka vin till maten för att det förhöjde smakupplevelsen. Hon kan nu i efterhand se att hon packade in alkoholen i sitt liv och att det var en viktig del i hennes vardag. Hanna förklarar det som ett slags självbedrägeri, medan Lars snarare använde alkoholen som självmedicinering.

– När jag var i 40-årsåldern blev kraven för stora både i arbetet och i familjen och då var det en lättnad att kunna hälla upp ett glas vin och sänka trycket, säger Lars och visar hur de spända, höjda axlarna sakta sjunker ner.

Lars barndom var dysfunktionell, inte på grund av alkohol i hemmet utan av andra sjukdomar. Han blev själv sjuk i scharlakansfeber och mässlingen. Sjukdomar som idag inte är farliga, men som på den tiden kunde innebära livsfara.

– Allt var väldigt bekymmersamt och jag fick tidigt ta ett stort vuxenansvar. Ängsligheten kom tidigt och har hållit i sig hela livet.

Lars har nu med åren fått reda på att han har ångestproblematik och är en högkänslig person.

– Det är min förklaring på det hela men om det är rätt, vet jag inte.

Under de 20 åren som Lars har varit medlem i Anonyma Alkoholister har han varit runt och pratat om sin sjukdom med de som behöver höra hans livshistoria. I de djupa samtalen kan de dela erfarenheter, tankar och se mönster som återkommer.

– Man ser att många dricker för att dämpa ångesten, att man försöker medicinera den sjukdomen man redan har.

Lars visste att han drack ofta och ibland för mycket men konsekvenserna av det blev inte tillräckligt stora för att han skulle göra något åt det. Det finns inget svar på hur man hamnar i det och vägen dit är olika för alla. Lars har sett och hört om alla olika varianter, de som druckit för att fördriva tiden, så kallat hotell-döden, de som får det som vana för att de har ett vilt uteliv och de som gör det för att dölja att de inte är så starka som alla runt omkring dem tror.

– Jag har några bekanta som jobbade inom räddningstjänsten som var med om Scandinavian star-olyckan. De blev alkoholister efter olyckan för det fanns inget annat sätt för dem att leva med de minnesbilderna. De behövde själavård för de är lika sköra som oss andra.

Bara ordet alkoholist var så laddat för mig, möjligtvis att jag kunde säga att jag hade alkoholproblem eller var beroende, men jag letade alltid efter begrepp som var mindre stigmatiserade.

– Hanna

Trots att Hanna och Lars historier skiljer sig åt så delar de liknande erfarenheter. Alkoholen började ge konsekvenser de inte kunde klara av, så då drack de bort dem med. Vänner och familj till Anna började oroa sig och föreslog att hon kanske skulle testa att gå på ett AA-möte.

– Jag levde i förnekelse, jag trodde jag skulle kunna hantera alkohol på något sätt, kanske bara inte just nu. Men jag ville bara att alla runt omkring mig skulle sluta tjata.

Hanna började gå på möten sporadiskt men kunde inte sluta dricka. Hon levde i en destruktiv relation där hon blev utsatt för våld. Skammen bottnade sig både i relationen och i alkoholismen men hon hade nått den livssituation som hon hade tänkt på när hon var yngre.

– Det var helt omöjligt för mig att hålla mig nykter och jag förstod inte hur jag skulle klara av det, jag hoppades på att de andras nykterhet på något sätt skulle smitta av sig.

Drickandet hade gått från en sällskapsgrej till någonting hon endast gjorde i sin ensamhet. På fester höll hon sig undan från alkoholen tills hon kom hem och alla hade gått och lagt sig. På hennes sista aktiva dag hade hon druckit tidigt på morgonen och berusningen satt kvar i kroppen när hon gick på mötet på kvällen.

– Jag satt och lyssnade på de andra som vanligt men det var som att jag faktiskt hörde vad de sa för första gången. Det var en helt underbar äldre man som hade varit nykter i över 20 år som delade med sig lite av hans historia och jag kände bara ” fan det här är ju jag, det är mig han pratar om”. Jag kände igen mig i hans ursäkter och lögner. Det gjorde nästan fysiskt ont men jag kände att det här är jag och det är här jag hör hemma.

Jag behövde genomgå en inre förändring och trots att livet inte har varit en dans på rosor efter det heller så har jag iallafall gjort det nyktert.

– Lars

Lars hade sökt sig till AA flera år innan han blev nykter. Han hade druckit i många år, kunnat behålla jobbet och betalat alla räkningar i tid men med den ständiga oron från familjen liggandes på sina axlar. Det var först när han gick i pension som han begrep att han var tvungen att ta det på allvar.

– Det som avgjorde det hela var att jag kom till den punkten att jag vantrivdes med mig själv och tanken att jag skulle vakna upp med mig själv nästa dag igen. Jag behövde genomgå en inre förändring och trots att livet inte har varit en dans på rosor efter det heller så har jag iallafall gjort det nyktert.

Vägen mot ett tillfrisknande började med en lång behandling. Den gick ut på att rannsaka och inventera sig själv på både det bra och det dåliga. Idag går Lars på AA-möten minst en gång i veckan, där han fortsätter att lyssna och dela med sig av sin egen historia.

– Att prata om det är en del av mitt tillfrisknande. Att minnas tillbaka och aldrig glömma. Det kan låta egoistiskt och så kan det vara, jag är nykter för min egen skull.

Hanna har nu varit nykter i fyra år. Idag är nykterheten en ickefråga för henne men i början var hon rädd för hur livet som nykter skulle se ut.

– Jag gick runt och tänkte på att jag aldrig skulle få dricka igen, inte ens det där glaset på nyårsafton eller för en skål på ett bröllop. Och så undrade jag hur andra skulle reagera, skulle jag vara ärlig när folk frågade?

Även fast hon levde ett liv involverat med mycket alkohol tror hon inte att det var de yttre omständigheterna som gav henne sjukdomen eller att det förvärrade hennes tillfriskningsperiod.

– Jag är alkoholist och det bara blev så och det hade blivit så oavsett vad. Nu som nykter så är jag precis samma Hanna som jag var innan, bara en bättre version av mig själv.

Runt hörnet väntar sommarmånaderna och alkoholkonsumtionen ökar. Svenskens snitt på 1.75 flaskor vin i veckan kan drickas upp på en dag. Klingandet av flaskor som slår ihop i väskan kommer höras på spårvagnen. Glada sällskap kommer fira framgång med ett glas mousserande. Varken Lars eller Hanna har idag något problem att vara i sammanhang där andra dricker. Alkoholen är inpräntat i kulturen och dricks när något ska firas, sörjas eller för att kunna koppla av. Varje glas de tackar nej till är ett glas ifrån ett återfall, ett glas ifrån flera års arbete bortkastat.

Hanna och Lars heter egentligen något annat. Om du har frågor eller funderingar kring din eller någon annans alkoholkonsumtion kan du få hjälp på alkohollinjen.se.