Foto: Kerri Corley

Text och foto: Ellinor Lennermo

---

Dånet från musiken ljuder genom den gamla stenbyggnaden i hjärtat av Majorna. Tre trappor upp, i danssalen på Musikens hus, pågår en workshop med deltagare från Kvinnofolkhögskolan. Glada hejarop blandas med det dova hasandet av strumpläst mot plastgolv. Genom en av de tunga trädörrarna kommer 23-åriga Josefine Istermaa utspringandes med andan i halsen.

– Jag avskyr att dansa, säger hon med ett skratt.

Sedan ett år tillbaka pluggar hon på Kvinnofolkhögskolan, med lokaler vid Masthuggstorget. Dagens lektion krävde dock större ytor för att ge kursens deltagare utrymme att kunna svänga runt i dansen, därav den tillfälliga flytten till Musikens hus några kilometer bort. 

– Nu på senaste har vi haft workshops där folk i klassen har fått lära ut något man kan för de andra i gruppen. Man utbyter kunskap helt enkelt.

Josefine flyttade till Göteborg för att studera på skolan. Valet föll på kursen ”Film, text och performance”, som arbetar konstnärligt med politiska frågor. Bland annat, som namnet antyder, i form av performancekonst. Under året har feministiska studier kombinerats med undervisning som ger deltagarna verktyg att utveckla sitt eget konstnärskap.

– Många som går här har haft något band till skolan och känner någon som har pluggat här tidigare men för mig var det verkligen en slump. När jag hittade skolan kände jag bara, shit det här ska jag söka!

I närheten av de snart utblommade körsbärsträden vid Järntorget sitter Agneta Wirén och insuper doften av våren. Det duggregnar och de gamla arbetarkvarteren är i stor förändring. Ur Folkets hus sticker det upp ett nybygge inpackat i plast och omringat av lyftkranar.

– Det ska bli hotell. Det är norrmannen, Petter Stordalen, säger Agneta och tar ett bett av det nyss inhandlade wienerbrödet.

Kontrasten mellan nutiden och Agnetas studietid i Lund är slående. En epok då 1960-tal övergick i 70-tal och husockupationer och politiska stormöten varvades med värnpliktsvägran och demonstrationståg. Förändringens vindar blåste in över Sverige och med den också andra vågens feminism. 

– Under 68-rörelsen var det mycket killarna som snackade och tjejerna som gjorde kaffet. Vi var förbannade på att vi blev förpassade till våra roller så då startade vi en grupp som vi kallade Kvinnoligan.

Som den numera kända Grupp 8, en feministisk organisation bildad i Stockholm 1968, uppkom Kvinnoligan i Lund ur viljan att bryta de traditionella föreställningarna om vad det betyder att vara kvinna. Inspirerad av kvinnorörelsen i bland annat USA och England utgick man från mottot ”det personliga är politiskt”, ett uttryck som brukar tillskrivas den amerikanska författaren Carol Hanisch och som blivit en feministisk paroll. Agneta och Kvinnoligan använde sig även sig av en annan feministisk strategi som på många sätt var typisk för tiden, de arbetade i basgrupper.

–  Vi träffades regelbundet i samma grupp, pratade om det personliga utifrån ett tema och försökte sedan generalisera kvinnors erfarenheter utifrån det. Man pratade exempelvis om sexualitet, utseende eller om sin mamma. Byggt på våra personliga erfarenheter kunde vi se mönster och sedan jämföra. Där väcktes jag till ett politiskt medvetande.

Efter avslutade lärarstudier och en del jobb utomlands hamnade Agneta på västkusten och fick jobb på Göteborgs folkhögskola. Där träffade hon flera lärare som arbetade för kvinnors rättigheter och som var aktiva inom kvinnorörelsen. Det hade sedan en tid tillbaka funnits en kvinnofolkhögskolegrupp som ville utveckla idén om att skapa en pedagogisk miljö som utgick från kvinnors erfarenheter och på det sätter arbeta mot marginalisering och diskriminering av kvinnor. 

– Ett gäng av lärarna bestämde att de skulle ha en folkhögskolekurs som bara vände sig till arbetslösa kvinnor, där hälften skulle vara invandrade. Så började det hela! 

Föreningen Kvinnocentrum hade i fler år kämpat för att få tillgång till en egen byggnad av kommunen och i slutat av 70-talet öppnade Sveriges första Kvinnohus i Göteborg. I ett gammalt apotek i Gamlestan, några stenkast från Säveån samlades kvinnor för att bedriva olika sorters aktiviteter. Studiecirklar, ungdomsverksamhet, jourcentral för kvinnomisshandel och inte minst, en arbetsgrupp för bildandet av en framtida kvinnofolkhögskola. Något år senare kunde den första kursen hållas, en byggkurs under Göteborgs folkhögskolas regi. Idén var att försöka bryta könsuppdelningen på arbetsmarknaden genom att träna sig inom olika praktiska områden. Agneta var med och jobbade med kursen. 

– Det var mycket snack om att kvinnor skulle slå sig in på yrkesområden där det var bättre betalt. Vi hade kvinnliga ingenjörer och arkitekter som jobbade med kurserna, och dessutom kunde vi samtidigt bygga om!

För att komma upp till fjärde våningen behöver flera hjälpas åt med att bära barnvagnen. Det är 80-tal och i den gamla byggnaden är det ont om moderna påfund, att ta hissen är det därför inte något tal om. Väl uppe på vinden blandas röster på persiska, arabiska och spanska med skrik och skratt från barn. Fler kurser har tillkommit på Kvinnohuset och svensakundervisningen för nyss invandrade kvinnor, som Agneta undervisar i, har fått inhysas på Viktoriahuset i Olivedal. Intill klassrummet har ett dagis inrättats.   

– Många kvinnor kunde inte komma hemifrån om det inte fanns förskola. Vi turades om att laga mat och städa huset. För många betydde det väldigt mycket. Man träffade andra, kom hemifrån och fick en insikt om att man klarade grejer man inte trodde. Det var ett steg framåt.

Kampen om en oberoende, kvinnodriven folkhögskola fortsatte och likaså tjatandet på politikerna. En stiftelse bildades, där flera var aktiva med att bland annat samla in pengar, hålla i möten och leta efter nya lokaler. En vårdag kom till sist det efterlängtade beskedet. Den 10 april 1985 tog riksdagen beslutet att tillåta öppnandet av en självständig kvinnofolkhögskola i Göteborg, den första i landet. Agneta Wirén beskriver dagen då de fick beskedet.

– Det var nästan chockartat, och plötsligt väldigt bråttom! Vi tänkte att vad vi har mycket framför oss!

Kvinnofolkhögskolan skulle ligga på Nordostpassagen men det var ont om pengar till verksamheten. För att kunna möblera skolan åkte frivilliga runt till olika bank- och postkontor som skulle renoveras och bad om att få ärva de gamla möblerna. Man hörde också av sig till författare och bad dem skänka några av sin böcker och på så sätt byggdes ett gediget skolbibliotek upp. Skolan växte snabbt med mängder av kurser och utgick från en personalstyrd verksamhet.

Foto: Kerri Corley

---

Cisperson – En person som identifierar sig med könet man tilldelades vid födseln.
Transperson – En person vars könsidentitet och/eller könsuttryck inte stämmer överens med det juridiska kön man blev tilldelad när man föddes.
Källa: RFSL

Genom åren har människor kommit och gått genom Kvinnofolkhögskolans lokaler. Både personal och deltagare har bytts ut och 2004 även de fysiska lokalerna, då skolan fick ett nytt hem på Första Långgatan. Där ligger den fortfarande.

Kvinnofolkhögskolan har återkommande fått kritik från olika håll för att inte vara en plats öppen för alla. På skolans hemsida kan läsas att de befinner sig i en ”feministisk paradox”, att genom viss särbehandling motverka diskriminering. Skolan får bidrag från staten för att bedriva verksamhet för och av kvinnor. Avsikten är att i en könssegregerad miljö kunna arbeta för reell förändring. Genom att fokusera på könsmaktsordningen, alltså teorin om den ojämna maktfördelningen mellan gruppen män och gruppen kvinnor, vill skolan arbeta för ett samhälle fritt från diskriminering i ett rum stängt för cis-män. Alla som jobbar och går på skolan är därför kvinnor eller transpersoner.

Agneta Wirén är numera pensionerad, och har genom sitt liv inom kvinnorättsrörelsen sett den utvecklas och ta ny form. Diskussionen kring kön är idag långt mer avancerad än vad den tidigare var. Enligt henne själv var det, på många sätt, lättare att vara feminist förr. Kvinnokampen fanns till för kvinnor och frågeställningarna var mer svartvita, men samhället har förändrats, mycket till det bättre. 

– Hade vi sökt om att få starta en separatistisk skola tio, femton år senare än vad vi gjorde tror jag inte att det hade gått igenom. Det låg i tiden. Lagar om diskriminering, EU och alltihopa kom senare. Transfrågan fanns heller inte riktigt på kartan. 

På 2010-talet togs beslutet att öppna skolan för transpersoner efter flera års ingående diskussioner. Fortfarande skiljer sig åsikterna åt om vilken väg skolan bör ta in i framtiden. En del inom lärarkollegiet vill att den skall hållas öppen för alla och kallas för en feministisk skola. Vart det bär kan bara framtiden utvisa. 

Foto: Okänd

---

Vid det stora fönstret har Josefine Istermaa slagit sig ner i en utnött fåtölj. På gatan utanför, som i folkmun brukar kallas för hängmattan efter sin hängmattsliknande form, viner en spårvagn förbi. Den åker ned för backen, kör på platt mark ett tag och vänder sedan uppför igen längre bort. Långsökt kan tyckas med namnet hänger, ordagrant, kvar. 

– Jag tror att många är väldigt trötta. Kvinnor, transpersoner, queera. Det är tröttsamt att alltid stå upp och vara i en ständig kamp när det gäller vissa frågor. Ibland behöver man bara få andas ut i en trygg miljö samtidigt som man diskuterar. Att bara få andas ut, det är något vi har pratat mycket om.

Josefines tankar påminner mycket om basgruppstänket som i de tidiga feministiska rörelserna varit så essentiellt. En chans till medvetandehöjning i ett tryggt rum. Var gränsen går innan behovet av ett sådant rum inte längre trumfar behovet av öppenhet och en chans för alla att delta är däremot svår att avgöra. För Josefine är det dock tydligt att det separatistiska tänket fortfarande fyller en viktig funktion.

– Om skolan skulle öppnas upp för cis-män tycker jag att skolan förlorar sin trygghet. Det finns andra feministiska studier där fler kan delta. Kvinnofolkhögskolan är ett sammanhang som många ser som en fristad. Jag hade aldrig börjat om det var öppet för cis-män.

Majsolen skiner in genom fönstret och ytterligare en spårvagn rullar förbi de pittoreska landshövdingehusen. När pandemin har lagt sig planerar Josefine och några vänner från kursen att starta ett konstkollektiv. En av de många idéerna de har är att bygga om en skåpbil till en rullande utställning.

– Något jag verkligen tar med mig är ett hopp om att det går att leva på konst och vara kreativ. Innan har jag tänkt att man måste vara så jäkla bra på sin grej för att kunna leva på det, men det går att hitta vägar. Att se lärare som har skrivit böcker och haft utställningar, det har varit jätteinspirerande!

Nere på Första Långgatan står flera av klassrummen tomma. Merparten av skolans undervisning sker för tillfället på distans. På första våningen finns det fortfarande kvar en förskola. Tanken om vikten av en fungerande förskoleverksamheten i anslutning till skolan och att den är en fortsättning för många kvinnors chans till utbildning och frigörelse lever fortfarande kvar. Josefine sträcker på sig och den gamla fåtöljen ger ifrån sig ett lite missnöjt gnällande. 

– Utbytet av tankar och olika åsikter har varit så lärorikt att ta del av. Också mötet med andra generationer och deras historia. Jag tror verkligen att den här miljön fortfarande behövs och att den betyder mycket för många.