Jag bor vid ett slott
Text: Linnéa Hjortstam
Jag vet inte varför saker heter som de gör. Eller rättare sagt varför platser heter som de heter. Är det alla barns första filosofiska tanke? Varför heter stol stol? Öga öga? Cykel cykel? Jag får i alla fall en mikro-aha-upplevelse varje gång jag lägger ihop ett och ett gällande platsers namn. Det var till exempel allt för sent som jag förstod att min gamla hemhållplats Kapellplatsen heter Kapellplatsen för att det ligger ett… kapell på platsen.
Och samma mikro-aha-upplevelse fick jag häromdagen. Jag har precis flyttat in i ett kollektiv på Lindholmen, bredvid Slottsberget, där det slängs ihop räkpastor och kaffebryggaren laddas kvällen innan för tidsmaximering. För att ta in mitt nya bostadsområde knallade jag upp till de gamla husen på höjden och slog mig ner på en parkbänk. Där satt jag i godan ro. Skötte mitt. Nöjt så in i bänken. Helt utan förvarning närmade sig kanske 20 personer i någon diffus gymnasieålder med en lärare i täten.
– Nu befinner vi oss på Slottsberget, är det någon som vet varför det heter så?
Total tystnad från klassen, som utgjordes av mittbenor, små handväskor, overshirts och jeans som släpade i marken.
– Här låg drottning Blankas slott som hon fick i gåva av sin man. Slottet finns ju som ni ser inte kvar men stenarna från slottet utgör grunden.
Aha-upplevelse på mikronivå.
– Och härifrån kunde de se danska fiender på långt avstånd, fortsätter läraren och pekar mot bron som jag alltid tappar namnet bo. Götaälvbron va? (För att den ligger i Göta Älv, det vet jag).
När skolklassen hasade vidare satt jag kvar, med lite mer kunskap än innan, och söp in känslan av att jag vet varför det heter Slottsberget. Jag bor vid ett (rivet) slott nu. Otroligt.