Den gröna oasens
kamp för överlevnad
I skogen mellan Älvsborgsbron och Västerleden ligger en plats som tidigare
varit hem för både smugglare och lungsjuka. Idag fylls den istället av hundratals
människor som odlar, har duvslag, biodlingar och driver hönskooperativ.
Men de tvingas ständigt kämpa för sin gröna fristads överlevnad.
Text och foto: Wilma Granström
På slingriga stigar bland hönsgårdar, hemmasnickrade hus med plåttak och lekande barn som kryssar mellan odlingslotter hade Tuva och Fredrik sin första dejt. En 2,6 mil lång promenad i ett område vars utseende och struktur påminner om Villa Villerkullas. Idag, två år senare, sitter det numera gifta paret på en bänk utanför koloniområdets lokala café, Guldtuppen, och letar efter ord att beskriva den något speciella platsen.
– En oas, escape, eller ännu bättre ord är nog tillflyktsort. Man flyr ju alltid till eller från någonting. Vi flyr till Sjöbergen, säger Fredrik Lövhall, 33.
Vid Älvsborgsbrons södra fäste, ovanför Röda sten, ligger koloniområdet Sjöbergen. Platsen beskrivs som en grön oas för hundratals innerstadsbor i Göteborg. Här samsas medlemmar från fem olika föreningar om en area på drygt 30 000 kvadratmeter. Sanna brevduveklubb, Sjöbergens djurförening med hönskooperativ, Sjöbergens norra odlarförening, Sjöbergens södra odlarförening och Västra Frölunda Biodlareförening.
För paret Lövhall lockar ett medlemskap i djurföreningen mest. De längtar efter att äga en djurgård med höns eller kaniner. Något som är lättare sagt än gjort. Processen kan innebära både långa väntetider och intervjuer för att accepteras av en förening. Men det är det värt.
– Jag tycker väldigt mycket om det här stället just för att det är mer äkta och inte som andra ställen. Här har man djur och lever med säsongerna. Det är inte nån glad 20-årig hippie med tygkasse som vill testa på odling eller massa gröna vågare, utan det här är på riktigt, säger Fredrik.
De är båda överens om att det är människorna som gör Sjöbergen speciellt.
– Det är inte bara ett gäng individer som råkar ha kolonilotter på samma ställe utan det finns ett stort fokus på gemenskapen, vilket märks – alla hälsar på alla, säger Tuva Lövhall Gollmer, 25.
Fredrik plockar upp en fickkniv från byxfickan och skär upp våfflorna de beställt in på papptallrikar. Hallonsylten och grädden breder han ut med kniven samtidigt som han hälsar på ett äldre par som går förbi. Tuva sitter bredvid och gungar deras sex månader gamla son Aron fram och tillbaka i sin famn. Han börjar gråta så fort granntuppen galer.
– Vi blev gravida ganska snabbt och då var det inte
så mycket att dividera om utan mer ”Jaha men då kör vi.
Vi föder barn! Vi gifter oss!”
Efter att ha kollat på hus utanför Göteborg insåg paret att de inte var beredda att ge upp stadslivet. Båda är uppvuxna på landet och för att få det bästa av två världar var lägenhet i stan kombinerat med djurgård i Sjöbergen rätt väg att gå.
– Samtidigt som vi trivs i stan är vi också vana vid djur och natur. Morsan tvingade mig till exempel att hjälpa till med jordbruket när jag var liten för att det var karaktärsdanande, säger Fredrik.
Stigen utanför cafeét Guldtuppen leder förbi en gammal röd, engelsk brevlåda som tar emot bidrag till föreningarna. Stigen fortsätter sedan vidare ner mot en liten parkering. Där står en ljusgul stuga med gröna fönster och plåttak.
Väl inne i stugan är det svårt att fästa blicken vid något. Den letar sig fram mellan anslagstavlor fyllda med blekta bilder och trasiga tidningsurklipp, förbi en diskbänk med tomma ölflaskor och porslinsduvor. Blicken fastnar vid ett långbord, som egentligen består av tre ihopställda mindre bord, och som omges av 15 olika sorters trä- och plaststolar. I en bokhylla ligger högar av pärmar i olika färger och på bordet står honungsburkar och en plastlåda med döda bin. Idag tillhör stugan Västra Frölunda biodlareförening men för Lars-Olof Larsson, 76, och Dennis Rumell, 80, har den länge varit en samlingsplats för brevduveägare.
– Det var mycket mer ordning här förr, det måste du väl hålla med om? Nu är det lite mer tillbaka till naturen och inte så noga, säger Lars-Olof och Dennis nickar instämmande medan de slår sig ner på varsin plaststol.
Lars-Olof, eller Lasse Duva som många har kommit att kalla honom, har haft duvslag och tävlat med brevduvor sedan 1969. Under 40 års tid satt han som ordförande i Sanna brevduveklubb.
– Här är det gamla goa gänget, säger Lasse på bred göteborgska och håller upp ett gulnat fotografi med fyra män.
Han plockar fram bild efter bild från bröstfickan på sin jacka och med hjälp av Dennis försöker de minnas namn på personer, årtal och plats för varje fotografi. Några bilder har Lasse själv fotograferat på ett duvsläpp i Skara för 50 år sedan.
– Duvor var ett stort intresse för hela Göteborg och runt om i Sverige under många år. Helt otroligt roligt var det verkligen, säger Dennis.
Idag är det en sport på nedgång. Men det finns fortfarande några aktiva kvar runt om i landet. Tävlingsmomentet innebär att duvorna körs till en gemensam plats där de släpps ut för att så snabbt som möjligt ska flyga hem till respektive duvslag. I genomsnitt flyger de 60 kilometer i timmen och duvan med högst medelhastighet vinner.
Det längsta Lasse har skickat sina duvor är till Skellefteå. Då skulle de flyga 90 mil för att ta sig hem. Väntetiderna på de så kallade 90-milarna kunde bli så långa att han övernattade vid duvslaget.
– När en duva äntligen kom hem rusade jag in i slaget och stämplade gummiringen med deras nummer på och då kom det ut pappersremsor med vilken tid jag fick. Det handlar om sekunder va! Sen blev allt elektroniskt. Då kunde vi bara sitta där och titta – tjop så flög de in, berättar han.
Att föda upp och tävla med brevduvor är en hel vetenskap. Ibland använde Lasse lite speciella metoder för att få duvorna att flyga fortare. Till exempel änkemetoden där hanen och honan separerades veckan innan tävling. Sedan fick de träffa varandra i några sekunder precis innan hanen skulle iväg. Då fick han väldigt bråttom hem till sin älskade igen.
Lasse och Dennis fortsätter bläddra bland blekta bilder och peka på folk de kommer ihåg. Kurts syster hade drygt 100 hönor. Ingvar födde upp åsnor som lät högt om nätterna. Karl-Erik tog hand om dryckerna och Topsy däckade när han skulle grilla en gris. Någon hängde sig och någon annan fick barn. Mycket har hänt sedan de satte sin fot i Sjöbergen för första gången. Men historierna om den gröna oasen vid Älvsborgsbron sträcker sig betydligt längre bak än så.
För 300 år sedan låg en stuga i sluttningen strax ovanför Röda sten. Den kallades för Skansen och ansågs vara ett tillhåll för smugglare. Hundra år senare blev området en massgrav för de uppemot 200 unga soldater som avlidit under lantvärnssjukans dagar 1808-1809.
Ett mindre eftertraktat yrke hade Göteborgs sista nattman som bodde i Sjöbergen från 1899 och 50 år framåt. Gustaf Carlberg, som han hette, hade i uppgift att dels fånga in och avliva hemlösa djur och dels ta hand om självdöda djur. Han fyllde även en annan funktion för de boende i området.
– De skrämde ju barn med det! “Akta er så inte nattman tar er” fick de ofta höra från sina föräldrar, berättar Lasse.
Han pekar upp mot skogskanten utanför stugan, där ett sanatorium en gång låg. Lungsjuka patienter vårdades i olika baracker på Sanna-sanatoriet under första halvan av 1900-talet. Tallskogen ansågs ha en välgörande effekt på de sjuka.
På koloniområdets egen hemsida kan man läsa att smådjurshållningen kom igång under 30-talet och odlingslotterna tillkom ungefär 40 år senare.
Till skillnad från andra koloniområden har Sjöbergen vuxit fram dynamiskt och inte på stadsplanerarnas ritbord. Det attraktiva läget med både älvutsikt och närhet till Kungssten och Majorna har gjort Sjöbergen högintressant för byggbolag under många år. Något som mött motstånd när invånarna kämpat för platsens bevarande.
– Det är många som slickar sig om munnen för att bygga guldhyllor här, men vart ska de hundratals människor som odlar och har djur ta vägen? Vår gröna lunga måste finnas kvar, säger Dennis.
Arvid Törnqvist är planchef för Centrum, Majorna och Linné på stadsbyggnadskontoret i Göteborg. Enligt honom har det funnits en mängd olika skisser med ungefär samma innehåll genom åren.
– Man har tagit i anspråk mer eller mindre av Sjöbergens område i olika planer och diskuterat vad som kan bevaras och vad som ska utvecklas, säger han.
För några år sedan inleddes ett programarbete med syfte att undersöka möjligheterna att exploatera området innanför Rödastensmotet. Det handlade framförallt om bostäder.
Som ett svar på det startades ett medborgarinitiativ med en namninsamling för att skydda Sjöbergen. Fler än 200 namn samlades in vilket innebar att politiken behövde ta upp förslaget. Det behandlades sedan i byggnadsnämnden som beslutade att stadsbyggnadskontoren fick i uppgift att skydda och bevara Sjöbergen. Programarbetet är för närvarande pausat.
– Vi har fått i uppdrag att skydda Sjöbergen så att det skulle försvinna eller byggas bort är inte sannolikt. Vid en förändrad situation i framtiden kan man bestämma sig för att bygga i Rödastensmotet, men det ligger minst 10 år framåt i tiden, säger Arvid Törnqvist och fortsätter:
– Just nu avvaktar vi på stadsbyggnadskontoret en översiktsplan för att kunna starta arbetet med att skydda Sjöbergen.
Lasse och Dennis har varit vänner sedan barnsben och följts
åt genom livet. Idag bor de till och med på samma gata i Kungssten.
Promenaden genom Sjöbergen fortsätter. Efter ett kliv ut på trappen till den ljusgula stugan finns det flera vägval. En skylt läses “Kackelbacken” och stigen uppför den backen leder till ett av hönskooperativen. Tar man istället vänster och fortsätter i riktning mot Älvsborgsbron, passerar man tusentals kvadratmeter odlingslotter.
Grinden står på glänt in till området för Sjöbergens södra odlarförening och en “välkommen in” skylt hänger på snedden på staketet bredvid. Bakom en länga med gula, oranga och röda tulpaner skymtas två personer som sitter på huk med nedböjda huvuden. Johanna Larsson och Tomas Brundenius planterar skott av vaxbönor, bondbönor och mangold.
– Det började lukta jord i lägenheten så det var dags att flytta ut dem, säger Tomas och trycker ner spaden i jorden.
Det är framförallt mat som odlas på Johanna och Tomas ungefär 40 kvadratmeter stora odlingslott. Den exakta storleken är oklar eftersom gränserna mellan lotterna går lite hur som helst. För ytan betalar de 8 kronor och 90 öre per kvadratmeter och år. Vilket de anser är mer av en symbolisk summa än en ordentlig hyra.
– Det känns som en egen liten värld här i Sjöbergen med alla konstiga hus och lotter huller om buller, ett Christiania nästan, säger Johanna och skrattar.
Ut genom grinden, förbi den ljusgula stugan och tillbaka till cafeét Guldtuppen där endast lite rester hallonsylt finns kvar på papptallrikarna. För Tuva och Fredrik fortsätter jakten på en djurgård i Göteborgs Christiania.
– Vi vill ha fler barn och då kanske man byter lägenhet och går igenom olika faser i livet. Det hade varit skönt med en fast återkommande punkt här, säger Fredrik och Tuva fortsätter:
– Precis, som vi kan skänka tid och kärlek.
Hon ställer sig upp för att vagga Aron som precis börjat gråta efter att granntuppen återigen gjort sin röst hörd bland gårdarna.
Sjöbergen i bilder
Häng med på en rundtur i Sjöbergens koloniområde genom att klicka dig
fram bland bilderna i bildspelet.
